Livet går vidare, men inte för alla

Redan när jag öppnar ett nytt dokument känner jag att det här är ett kapitel som kommer att kräva fler näsdukar än de flesta jag tidigare skrivit.

 

* * *

 

Måndag kväll den 5 aug. Redan tidigare på dagen har de ringt från Hospice och berättat att mamma fått en morfinspruta. Den första faktiskt, vi får vara glada att hon inte haft ont tidigare. I alla fall inte fysiskt ont på det viset.

Vi kör dit. Vandrar sakta genom korridoren till hennes rum. Redan på söndagen anade vi vart det var på väg. Då var hennes andning ansträngd, lät som en tennismatch mellan två spelare som stönar vid varje slag. Fast tystare. Och långsamt.

Hon ligger där på sängen. Känner mig maktlös. Det finns inget vi kan göra längre. Varje andetag är en ansträngning. Kramperna som får det att rycka i armar och ben är borta. Vi sitter där ett tag, jag och pappa. Tittar på varandra. Det finns hur mycket som helst att säga och ingenting att säga. Ska vi bara sitta här och vänta på att hon dör?

Det kan hända nu. Eller om ett par timmar. Eller nästa dag. Vi bestämmer oss för att åka hem. Får rådet att ändå ta farväl. Statistiskt dör de flesta under natten och kanske är det den här natten.

Jag går ut, väntar på pappa och när han är kommer ut går jag in. Sätter mig bredvid henne. Tittar på barnens teckningar. Hennes barnbarn. Deras farmor ligger där. Jag tar hennes hand, säger tyst (borde man prata högt om hon trots allt hör något i sin flämtande dvala?) vad jag vill säga. Det blir något i stil med “Tack för allt mamma. Vi kommer att sakna dig allihop.” Ett farväl.

Kastar en blick på klockan på väggen innan jag går. Halv nio. En sista blick på mamma.

Vi pratar lite med sköterskan, går ner och sätter oss i bilen och kör hem. Vi har besökt henne många gånger de senaste veckorna, men ikväll är det annorlunda. Det inser vi båda.

Nästan samtidigt som jag stänger av motorn framför vårt hus så ringer pappas telefon. Ett kort besked. Några ord. Mamma har somnat in. Kvart i nio.

Jag känner sorg. Jag känner lättnad. Tänker att på något sätt var mamma närvarande, märkte att vi tog farväl och bestämde sig för att det var dags.

 

* * *

 

Det är många som ska underrättas om ett dödsfall i familjen. Mamma avled. Mamma gick bort. Mamma har somnat in. Orden som kan användas är många. Men eftersom jag har små barn så har jag fått veta att man absolut aldrig får säga så till dem, använda ord som “har lämnat oss” eller ”gått bort” eller “somnat in”.

Farmor är död. Rakt på. Hon dog igår kväll.

Vi förklarar som vi bestämt att när man dör kommer man till himlen. Men kvar på jorden blir hennes kropp. De ställer lite frågor. Sen börjar de leka och blir nästan flamsiga tramsiga. Jag känner tårar på mina kinder när jag berättar, men lillasyster hävdar bestämt att det inte syns att jag är ledsen. I den åldern är man inte ledsen om man inte storgråter, tjuter. Vi vuxna är mer lågmälda, går gärna undan med våra tårar. Sköljer av dem i kallt vatten på toaletten eller sväljer den på väg mot tårkanalerna.

Men där det finns tårar finns det skratt och det är ofta barnen som bjuder på dem. Lillasyster är helt på det klara med vad som hänt. Farmor dog och nu är hon en ängel. Kroppen är kvar på jorden. Därför är det helt logiskt att fråga:

– Men vad gör de med huvudet?

Huvud, kropp och själ är olika saker.

 

* * *

 

Ett år eller mer, vet knappt längre när dagar och månader flyter ihop, har gått sedan det första beskedet. Malignt melanom. Hudcancer.

Det var cancern som tog mammas liv. Metastaser spred sig i hela kroppen och till huvudet. De sista veckorna av sitt liv tillbringade hon på sjukhus och hospice. Med två korta dagspermissioner, utflykter till sommarstugan där hon ville vara mest av allt. Där hon tillbringat varje sommar sedan 1950-talet.

Den sista utflykten gjorde hon bara några dagar före sin död. Hon pratade inte mycket men var med i samtalet, lyssnade. Hon fick träffa barnbarnen och sina bröder. Kanske tog hon farväl redan då, när hon log mot dem från båren i taxin och vinkade innan den rullade iväg från stugans gräsmatta. Det var sista gången de såg henne.

 

* * *

 

Man tänker egoistiska tankar mitt i allt det här. Har jag också anlag för hudcancer? Kommer jag att leva ungefär lika länge som mamma fick leva. Vilket är alldeles för kort, samtidigt väldigt långt. Livet är inte rättvist. Men döden är alltid mest orättvis.

 

* * *

 

Maja-tidningsklippNär mamma blev sjuk tänkte jag att nu måste jag skriva ner hennes livshistoria, innan hon dör. Jag har tänkt det i flera år, redan innan det här hände. Men plötsligt när hon nu kanske skulle dö (i början fanns ju ändå hoppet) så kändes det makabert, fel att komma och säga “nu måste du berätta om ditt liv innan du dör”. Så det blev inte. Inte ens på slutet. Det grämer mig.

När vi går igenom hennes papper dagen efter dödsfallet tänker jag på det igen. Pappa ger mig och min bror en tidning från 1975. Röster i Radio och tv, med en artikel om mamma. En uppföljning på medverkan i radio.

I mars 1952 stod den då 11-åriga Maja Neymark och läste sin uppsats “När jag blir stor” för legenden Hyland och miljoner radiolyssnare som följde programmet “Karusellen”. Landets alla femteklassare uppmanades att skriva en uppsats om sin framtid. Bland alla insända bidrag valdes hennes ut.

Vad drömde då mamma om? Jo, att bo på en liten vacker gård i Skåne. “Vi skulle inte ha några moderna saker”, skrev hon. Jag ler lite och tänker på att mamma var en av de där sista som inte bara vågade vägra facebook utan hela internet och alla datorer.

Motvilligt använde hon datorn hemma några få gånger. Jag tror hon skrev enstaka mejl med pappas hjälp. Men hon betalde räkningar genom att skriva under betalningsorder och skicka i kuvert. “De där datorerna” var inget för mamma.

Men uppenbarligen hade hon talang att skriva. Kanske är det anlag som jag fått med mig i generna. Hon uppmuntrade i alla fall alltid mitt skrivande och jag vet att hon var stolt över böckerna jag skrivit och allt annat jag åstadkommit.

 

* * *

 

Mamma fick sina 15 minuter i rampljuset redan som 11-åring. Men jag tror inte hon trivdes med det. Att stå i centrum och synas var inget hon strävade efter. Familjen var det viktigaste och när hon blev sjuk så minns jag att hon sa “jag som hade hoppats att vi skulle kunna hjälpa er med trädgården och passa barnen”.

Nej, de sista två månaderna blev det inte så. En elak, lömsk, hemsk sjukdom ville annat.

 

* * *

 

Men det sämsta man kan göra är att bli bitter.

Historien går inte att ändra. Som journalist har jag ofta jobbat mot deadlines. Konstaterade det just i en konversation under hela det här att ordet kändes makabert att använda när min mamma samtidigt var döende.

En deadline innebär ändå att man har en begränsad tid. Frilansare har en tendens att skjuta upp saker. Till dagen före deadline. Eller än – värre försöka skjuta på deadline med någon dag.

Vi gör samma sak med vårt liv. Vi ska göra saker sen. I framtiden. Det är ju långt till vår egen deadline. Massor av år.

När någon dör blir uppenbart att vi inte vet när deadline inträffar. Däremot blir det uppenbart att det är en deadline som man sällan kan påverka. Därför gäller det att inte vänta till dagen innan. Då kan det vara för sent.

Jag har tänkt på det under mammas sista veckor. Vad jag vill göra med mitt liv. Egentligen. Om jag får välja. Och det kan jag ju oftast. I alla fall påverka och styra i en viss riktning.

Jag vill skriva. Mer. Jag tror det finns ett arv efter mamma att förvalta. Jag älskar att skriva och berätta historier. Få folk att läsa. Jag älskar att stå på scen och prata om skrivande. När mamma blev sjuk sa jag till mig själv att jag skulle skriva klart den där romanen jag håller på med så att hon fick läsa den innan hon dog. Det blev inte så. Jag försökte skjuta på deadline.

 

* * *

 

Det har förflutit en vecka utan mamma. Vi planerar begravning. Väljer kista. Väljer blommor, musik och en massa annat som känns väldigt viktigt och samtidigt oviktigt. Praktiska bestyr som både är ett ok och en befrielse när man… sörjer. För samtidigt går livet vidare med vardagen och allt det där andra.

Livet går vidare för oss andra. Bara inte för mamma.

Farväl mamma, tack för allt.

 

* * *

PS – för dig som blir lika illa berörd av varje cancerfall som jag så finns det ett bra sätt att bidra till kampen – genom att stödja den insamling som vi startat i Barkhes namn (en fiktiv karaktär i Bodil Mårtenssons historiska romantrilogi): Barkhes insamling till förmån för Cancerfonden

Senaste Inlägg

Dela på facebook
Dela på twitter

Vill du veta när jag släpper nästa bok?

Det händer att jag ger ut en ny bok. Jag kommer även att då och då skicka ut nyhetsbrev och berätta  om när dessa är på gång. Kanske bjuda på en novell eller tipsa om några aktuella inlägg på bloggen ifall du inte hänger här varje dag. Kort sagt, lämna din mejladress om du vill hålla dig uppdaterad om mitt författarskap.